8th Symphony

Jag vet inte men fan jag hatar de tre första meningarna. Dom förstör lite. Sätter nån sorts högtravande ton direkt, Och är dom absolut klyschigaste. Skrev den i lite av ett rus på kort tid.

Vad är det för fel på ämnesvalet? Har väl gjorts åtskilliga gånger tidigare (ofta med gott resultat), skulle nästan kunna kalla det klassiskt.

Tack för åsikten.

Ja det har det väl, känns kanske uttjatat, eller iaf inte så intressant för mig längre. Man blir så sjukt matad med kärleksrelationer som tar slut/inleds och känslor kring det var man än vänder blicken i vår kultur.

http://www.myspace.com/phumaz

Där är en länk till gruppen han är med i... tror det är han som rappar först o sen lite igen typ 2/3 in i låten. Just den där låten de har uppe nu är helt okej tycker jag, välproducerat.

Känner mig lite tveksam till inledningen men sista fyra raderna var riktigt snygga!

Håller med. Sitter och arbetar lite smått på en förändring. Det fanns en inledande strof till dikten som gjorde det tydligare, men den var för svag för att få vara med, vilket i sin tur skadade den andra strofen som helhet. Poängen med inledningen skall egentligen vara att tårar som diktjaget fäller fräter sår över den tilltalades kropp, men det är ju omöjligt att tolka den så som det ser ut nu.

Ni som skriver dikter här, läser ni någon poesi av "kända" poeter?

Jadå. Skulle kunna namedroppa, men jag skulle förmodligen fylla den här sidan med bara svenskar, så jag avstår.

Namedroppa gärna lite.

Bruno K Öijer, Gustaf Fröding, Per Lagerkvist, Stig Dagerman, Nils Ferlin, Bo Bergman, Harry Martinsson, Edith Södergran, Karin Boye, Elmer Diktonius, Erik Stagnelius, Katarina Frostenson, Johannes Edfelt, Viktor Rydberg, Kristina Lugn, sen tar det slut i huvudet, men det är betydligt fler.

Edit: Hurså förresten? Är du bara intresserad av vår litterära bildning? ^^

Först var jag lite intresserad av "litterär bildning", känns som att många som skriver dikter inte läser någon poesi alls och jag undrar hur man tänker då. Men sen när det visar sig att du läser så blir man ju intresserad av vad!

Jag läser jättelite poesi, tråkigt nog, har dock börjat kolla lite grejer på sistonde (karin boye <3), det är rätt tacksamt att läsa egentligen, går jättefort.

Jag läser i princip ingenting. Brukar tycka om att läsa de små styckena som står i dödsannonserna i GP men det är samma som dyker upp om igen bara.
Egentligen har jag inget direkt intresse av poesi mer än att jag använder det som ett redskap för att få ut tankar som jag inte klarar av att dela med mig av på annat sätt.

Nu blir jag lite intresserad av hur du tänker kring det här. Vad spelar det för roll?

Jag hade aldrig skrivit poesi om jag inte fått inspiration av att läsa andra. Det märker man tydligt på det jag skriver, det går ofta i linje med författare jag läser för tillfället. Vilket kanske i sin tur beror på att jag inte hittat min egen stil än. Å andra sidan läser jag väldigt mycket i största allmänhet, har alltid gjort det. Och för att förtydliga innebär "läser väldigt mycket" inte bara att jag läst Wheel of Time och Harry Potter-serien (även om jag uppskattat båda - pretentioner har jag inga)!

Det är många som läser väldigt lite poesi. Tyvärr. Jag själv började med poesin först efter att ha introducerats av min svensklärarinna för några år sedan. Man lever på något vis i illusionen att poesi är någonting svåråtkomligt och obegripligt, trots att så inte alls är fallet. Rekommenderar för övrigt Baudelaire, Eliot, Goethe och Blake om du börjat läsa poesi. Bland svenskarna skulle jag nog säga att Bo Bergman är en favorit.

http://www.bartleby.com/198/1.html
http://fleursdumal.org/poem/174
http://www.bbc.co.uk/poetryseason/poems/london.shtml
http://hem.bredband.net/anette/dikter/d ... ml#bergman

Känns lite som att göra musik utan att lyssna på musik. Du tycker inte det är underligt alls?

zak: spännande

Nej. Du kan alltid hämta intryck från andra texter eller medium om du vill skriva dikter. Jag tycker att musikjämförelsen är väldigt långsökt eftersom du konstant sätter ord på dina tankar, alla sätter dock inte toner till sina tankar hela tiden. Sen är det väl klart att man kan utveckla sitt skrivande massor om man läser andra dikter osv, men det är ju ganska ointressant om en person har läst andra dikter eller inte om man tycker att dikterna är bra (annat än för att få reda på andra dikter som kan vara bra att läsa).

Jag tycker att du reducerar poesi lite väl mycket när du bara kallar det för att "sätta ord på sina tankar". Poesi involverar ju mycket mer än så, jag tycker det är väldigt nära sammankopplat med musik egentligen, tycker inte jämförelsen är så långsökt. Självklart kan man hämta intryck från andra texter eller medium med det kan man ju i hög grad med musik också.

För mig känns det naturligt att man vill utveckla sitt skrivande och att det ska leda till att man blir intresserad av att läsa annan poesi - se vad andra har gjort i det mediumet man själv valt att uttrycka sig i.

Självklart är det mer än att sätta ord på sina tankar, vad jag menade är att vi är ändå vana vid att uttrycka oss genom ord. Alla är inte vana att uttrycka sig genom musik dock, och det är där jag tycker att liknelsen blir alldeles för långsökt. Egentligen tycker jag inte att poesi handlar om att kunna skapa och överföra känslor, snarare än att beskriva sina egna (något jag tagit upp tidigare i den här tråden). Sen ser jag inte hur en bok påverkar din musikaliska förmåga i närheten av samma utsträckning som den påverkar din språkliga förmåga.

Jo. För mig känns det naturligt också. Men jag ser det inte som något självklart för alla andra. Framförallt inte om man främst skriver för sin egen skull.

Men det enda jag skrev var ju att jag "undrar hur man tänker då". Dragon svarade. Case closed.

Ja, jag tyckte att det lät drygt först bara.

Lite OT, men det finns ingen allmän poesitråd och jag kände inte för att skapa den.

Någon som kan tipsa om härliga texter? Jag söker främst efter något fullständigt meningslöst, typ konkret poesi. Jag läste lite Öyvind Fahlström och blev väldigt intresserad, men de texter jag har hittat är väldigt kantiga och spretiga, jag skulle vilja ha något som är nästan uteslutande estetiskt och "fint", om ni fattar.

Till saken hör att texten skall tonsättas och sjungas i en kyrka. Jag skulle gärna ta något helt out, men vi har blivit ombedda att ta något "passande". Jag känner för tillfället att det här med djupa sanningar och känslor och sinnestillstånd börjar bli lite uttjatat för min del (inget politiskt uttalande), och vill bara ha några ord att sätta toner till helt enkelt.

PS. Jag skrattade.

Du skulle ju kunna titta på dadaismen som helhet, men jag vet inte.

Jag fick nån luddig idé för en novell ett tag sen. Jag vet inte vad storyn kommer att vara exakt, men jag har en idé vad den ska handla om och så. Jag skrev första delen till den idag, fast sen får jag fundera lite på hur fan det ska fortsätta.

”Please don’t die, please don’t die, please don’t die...”
She closed her fist in her right jacket pocket and clutched the one thing that kept her from a nervous breakdown, the thin veil between sanity and insanity. She clamped it tightly as if it was the thing that her very life depended upon, and without it she’d drop dead right there. Her eyes were shut hard and she tried to focus on the small device in her hand, tried to breath life into it. Deep down she knew that it wouldn’t make the least bit of difference, but putting her mantra on repeat and trying to keep the device alive by thought power alone, almost made her feel as if she was mastering the situation. But she knew it wouldn’t last forever.
She knew that on the device in her pocket, the battery indicator was probably bright red and down to its last hair-thin shred of life. The music was still loud, louder than most people could stand, but she knew it would be over soon.
“Still eight more stations left to get home,” she thought. The battery would never last eight stations.
The song was about to reach its crescendo.
I cry, when angels deserve to die...
Then the battery of her MP3 player died, and the temporary numbness in her ears following the hour-long stint of listening to deafening music quickly abated, and she could hear the old lady sitting next to her. The words she heard weren’t a surprise. She had heard them before, or variations of them.
...kids of today no respect for anyone around them only think about themselves no care for anyone else than themselves if I was in charge I’d have all forms of music banned on trains...
Sarah opened her eyes and briefly glanced over at the lady. She was sitting with her head tilted slightly back, her lips pursed and her brows knitted. Her face displayed an utter contempt for anyone younger than 25.
Outside the train window, the rain started to fall lightly. The drops hitting the windows trailed down slowly and Sarah focused on them as hard as she could. She followed a drop on its journey from the middle of the window down to the bottom, and then she started over with a new one. She tried thinking about other things; rusty cars, butterflies, that she needed to remember to buy cat food and that her oven just broke and she would have to settle with microwaved food for a while. Nothing worked. The old lady’s words pierced her own thoughts and made it impossible to focus on anything else.
...I was never like that when I was young I always had respect for the elderly haven’t I deserved some respect I have done a lot for society but have I ever received any thanks no I haven’t and now that I’m old nobody cares about me...
It was impossible for Sarah to keep the lady’s thoughts out of her head. They swirled around there like a swarm of angry bees, stinging Sarah’s brain, refusing to leave, refusing to stop. Sarah clenched onto the MP3 player in her jacket pocket and a line from the song she had heard earlier flashed through her head.
Why have you forsaken me?
She tightened her grip around it so hard it hurt her hand. That worked in a way; the thoughts buzzing around in her head quieted down a bit and she focused as hard as she could on the pain. Five more stations to go.
The pain grew worse and worse, but Sarah didn’t relax her grip. As the pain grew worse, the lady’s thoughts in her head grew quieter and quieter. With two stations left, Sarah felt her hand getting wet. At first she thought it was sweat but then she noticed she only felt it on a small part of her hand, around the middle of her palm. She realized she had squeezed the MP3 player so hard she had started to bleed. She slowly let go of it, and the effect was like turning up the volume of a stereo to the max. While Sarah had been focusing on the pain in her hand, the lady had gotten herself worked up and her thoughts almost felt like someone yelling inside Sarah’s head.
...AND WHY IS THERE NOBODY TO HELP ME ACROSS THE STREET WHEN I WAS YOUNG I WOULD ALWAYS HELP THE ELDERLY ACROSS THE STREET BUT NOBODY HELPS ME KIDS OF TODAY ARE ONLY MINDING THEIR OWN BUSINESS WHY DOESN’T ANYONE CARE ABOUT ME...
It was as if someone had grasped Sarah’s head and shaken it violently, upsetting all the bees inside her brain to a ferocious panic, making them want to sting their way out of her head through her ears. The train arrived at a station and came to a halt. The doors opened. Sarah got up and once again clenched onto the the MP3 player in her pocket, feeling the sudden rush of pain shock the bees to silence. She turned to the old lady and yelled:
“You wanna know why nobody helps you, why no one cares about you? Because you’re an annoying, nagging, tedious and very, very old hag!”
The moment the words had left her mouth she turned around and rushed out of the train, one station too early. She couldn’t stand it anymore. She didn’t have time to see the lady’s reaction, but she couldn’t imagine it being anything else than shock. “How could she have known... what I was thinking?”, that’s probably what the lady thought right now, as Sarah was walking up the escalator at the station, two steps at a time. She made a mental note:
“I have to buy extra batteries for the MP3 player.”